När juldagsmorgon glimmar

Ett hav av tända gravljus lyste på kyrkogården, bland dem mormor och morfars, och kyrkan var upplyst av levande ljus, inbjudande och varm. Och julottan inleddes med något så ovanligt som en hög, klar och klingande kulning. Vackert så att nackhåret reste sig.
När vi kom hem började solen så sakteliga smyga sig över Faringeskogens toppar, och frosten glimmade på marken. Vi tände ljusen på föräldrarnas köksbord och stängde dörren om oss för att inte väcka de andra. Kokade te och åt smörgås med julskinka på.


Å så vackert! Det är nästan så jag skymtar Ida stå intill staketet och vänta på morgonens hö men ångande andedräkt. Det slog mig precis vilket vackert ord det är, ”andedräkt”…
Kram
Haha! Ida, ja! Tänk henne hade jag glömt, den ”gamm-tackan”! Tack för din fina kommentar, vännen. Kramar till er.