Och så kom till sist vår lilla skatt. 17 dagar efter beräknat förlossningsdatum och så fin som bara han kan vara. Vi vilade ut ett par dagar på patienthotellet, men faktiskt så var det så mycket tider att passa, främst mattiderna i restaurangen, att det sen blev skönare att åka hem.
I söndags åkte vi, mitt i snöstormen, och älsklingen sov hela vägen och lite till efteråt. Mycket skönt. Skönt att han inte var ledsen i bilen och skönt att inte behöva kasta sig ner och amma direkt.
Sedan dess håller vi alla tre på och anpassar oss. Jag tycker inte jag gör något annat än att amma, och att tänka på sömn. Sen äter jag så mycket jag orkar av det Peter ställer fram (vi tackar gudarna för all mat vi hann laga och stoppa i frysen i december!) och det är enorma portioner jämfört med hur jag åt innan Pyret kom ut. Sen ammar jag igen, byter en blöja eller så sover jag. Peter gör allt annat. Ja, han byter blöjor på löpande band han också, och äter, men han sköter även med glans allting annat runtomkring oss. Allt. Igår satte han sig till och med på cykeln i det här vädret för att rädda mig med lite amningstillbehör. Jag fick hem en snögubbe som fått kämpa med fem kedjeavhopp…
Idag har vi det lugnt och skönt. Vi har vågat oss på det lite skrämmande tilltaget att ge Pyret en napp. Och med den och den underbara bärsjalen så har han kommit till ro igen efter vad vi trodde var några hungerskrik. Nu väntar vi med spänning på att se hur lång tid det tar innan han spottar ut nappen och talar om att han faktiskt är hungrig på riktigt.
Livet har tagit en ny vändning, och den är omvälvande och massiv.
Men den är underbar.
Välkommen till jorden min vän, välkommen hem.
